”Don Jon” är på ytan snabb, smart och glamorös, precis som huvudpersonen Jon själv. Men bakom glansen döljer sig en sällsynt ärlig kommentar om samtidens förvirring kring intimitet och kärlek. Joseph Gordon-Levitt, som här både regisserar, skriver och spelar huvudrollen, träder fram med förvånande precision i sin skildring av en man som fastnat i jakten på flyktig njutning – men som innerst inne längtar efter något verkligt. Scarlett Johansson är fängslande som Barbara, femme fatalen i yoga-tajts som bär på sina egna illusioner om perfektion, och Julianne Moore tillför sårbar mänsklighet i rollen som Esther, Jon största utmaning – och kanske hans möjlighet till utveckling.

Filmens styrka ligger i dess dialog och dess orädda sätt att utforska våra tiders bild av kärlek, ofta formad mer av medier och myter än av verkliga erfarenheter. Gordon-Levitt vågar låta sin protagonist vara frustrerande, ja ibland direkt osympatisk, men alltid med en öppenhet inför den nödvändiga förändringen. Ingen karaktär är enkel; både Barbara och Jon får känna på kollisionen mellan drömmar och verklighet, och vi i publiken tvingas reflektera – vad är egentligen intimitet, och varför är det så svårt att mötas på riktigt?

Musiken och tempot, den genomtänkta visuella stilen, förenar humor och smärtsam allvarlighet. ”Don Jon” är rolig, ibland bländande vass, ibland uppriktigt sorglig. Filmen faller delvis på sitt tillrättalagda slut, men modet att visa människans vilsenhet i ett brus av förväntningar gör att den stannar kvar hos mig. För alla oss som någon gång drabbats av ouppnåeliga ideal – eller förlorat oss i fantasier – är ”Don Jon” en film som träffar där det känns, men lämnar oss med en glimt av hopp om något mer.

/Elin Drömsk

Du kan se filmen på Mavshack Movies