Det finns filmer som stillsamt smyger sig in under huden och stannar där länge efter eftertexterna rullat förbi. Mary är just en sådan film. Med varsam hand målas porträttet av en kvinna vars liv fallit i bitar, men som motvilligt börjar sätta dem samman igen. Regin låter oss komma nära Mary, och hennes inre kamp skildras med en sällsynt ömhet utan att romantisera smärtan.

Huvudrollsinnehavaren bjuder på ett skådespel som aldrig känns påklistrat. Hennes blickar och tysta utbrott är som små nålstick av sorg och hopp, och jag fångas av hennes kamp mellan rädsla och vilja till närhet. Det vilar något igenkännbart i Marys ensamhet – den där tvekan inför att släppa in andra, samtidigt som längtan efter samhörighet är så stark att den nästan känns fysisk.

Filmfotot och det finstämda soundtracket arbetar tillsammans för att förstärka den lågmälda dramatiken. Det går undan ibland – några sidospår känns lite hastiga, och vissa birollers utveckling hade gärna fått breda ut sig mer. Men överlag är berättelsen koncentrerad och skickligt hållen vid sitt hjärta: modet att välja livet ur spillror.

Mary är inte en film som skriker – snarare en viskning som tröstar. Här finns smärta, men också många små leenden. Det är en film för den som vill bli påmind om att även det trasiga kan bli vackert igen, med hjälp av tid, vänskap och en smula förlåtelse. Ett stilla, vackert drama för den eftertänksamme. Jag lämnar biosalongen berörd – och uppriktigt tacksam.

Du kan se filmen på Mavshack Movies