Det finns filmer som kravlar sig in under huden, som lämnar kvar spår långt efter eftertexterna rullar. ”The Ape” är en sådan film – en lågmäld och skälvande resa in i ensamhetens avkrokar och mötet med det som skaver både utanpå och inuti.

Vi möter en ensam forskare, skickligt gestaltad med nedtonad nerv och rastlös blick. Han retirerar till sin avlägsna stuga för att finna arbetsro, men konfronteras oväntat av en apa, en ovälkommen men mystiskt närvarande varelse. Deras samspel går snabbt från bisarrt till intimt, och regissören lyckas skickligt använda apan både som karaktär och symbol för våra bortträngda känslor och existentiella frågor.

Filmens styrka ligger i sitt stillsamma tempo och i det precisa skådespelet. Varje blick och gest säger mer än hundra ord. Den subtila musiken väver in sig i berättelsen och förstärker isolationen lika mycket som närheten som sakta växer fram mellan människa och djur. Fotot är vackert ruffigt, med naturen som ständig närvaro och avslöjande fond till huvudpersonens inre kamp.

”The Ape” ställer de svåra frågorna. Vad gör oss mänskliga – vår förmåga att tänka och grubbla, eller vår vilja att förstå och förlåta de sidor av oss själva vi helst gömmer undan? Jag fångas av filmens vackra melankoli men också av dess mod att inte bjuda på enkla svar. Det känns mänskligt, ofta smärtsamt, men alltid sant.

Mellan värme och kyla, förvirring och klarhet, famlar ”The Ape” fram en gripande berättelse där det udda blir till en spegel av vårt eget inre. En film att diskutera – och kanske till och med drömma vidare om när mörkret sänker sig. Den kräver sitt tålamod, men ger rik belöning till den som vågar stanna kvar i ensamhetens djup. Rekommenderas varmt till alla som söker mer än yta bland dramafilmer.

Du kan se filmen på Mavshack Movies