Det finns filmer som känns som att slå upp fönstret en varm sommarnatt – där musiken, staden och människornas drömmar väller in och rör vid en. Paradise in Harlem är en sådan film. Här möter vi Lem, en begåvad sångare vars röst bär på hela Harlems själ, men vars drömmar kantats av svårighet och förlust. När han motvilligt blir vittne till ett brott dras han in i en moralisk labyrint där varje not, varje scenframträdande, blir ett ekande försök att återvinna sin egen värdighet och skydda sitt hjärta mot ett samhälles hårda verklighet.

Regissören bjuder oss på ett New York badande i jazzens svettiga, elektriska närvaro. Miljöerna är lika mycket huvudpersoner som Lem själv – scenerna från smokiga klubbar, regnvåta gator och ivrigt sorlande bakgator lyfter inte bara filmens rytm, utan ramar också in kampen mellan hopp och förtvivlan. Skådespelarinsatserna håller en fin balans. Särskilt huvudrollsinnehavaren fångar skickligt Lems inre konflikt, hans längtan att förlåta sig själv och samtidigt våga drömma igen.

Musiken, och främst sångnumren, är filmens pulserande hjärtslag. När Lem ställer sig på scen för att sjunga om smärta, kärlek och motstånd känns det som om hela Harlem lyssnar. Där och då är det nästan omöjligt att inte känna klumpen i halsen. Vissa scener dröjer sig kvar länge, som när han sluter ögonen och låter musiken bära honom bort från allt som gör ont.

Paradise in Harlem är på sina håll melodramatisk och fjättrad vid vissa av genrens klichéer – men styrkan i berättelsen och trovärdigheten i karaktärerna bär berättelsen genom det välbekanta. Filmen är brutalt ärlig om förtryck, men också om hopp. Och ibland, mitt i en krass verklighet, räcker det långt att få sväva på en vältajmad ton en stund.

En film för dig som älskar musikdrama där hjärtat får gå i otakt med både rytmer och samvete. En hyllning till livskraften under Harlems glittrande, om än stundtals mörka, neonljus. Missa inte.

– Elin Drömsk, dramafilmer.online

Du kan se filmen på Mavshack Movies