Det finns något särskilt med filmer som så varsamt men obönhörligt drar undan mattan under våra fötter – sådana där man känner doften av jord efter regn innan åskvädret ens hunnit braka lös. Dixieland är just en sådan film. Mitt hjärta slår stilla men bestämt när jag följer Kermits tafatta vandring åter mot livet efter fängelset. Det är en karaktärsstudie klädd i sydstaternas dova färgskala och eko av countryblues – och framför allt, i skuggan av misslyckanden och omöjliga drömmar.

Regin lever högt på närhet: Vi kommer riktigt, obekvämt nära, ibland tills det gör ont. Kermits kamp för något nytt är så välspelad att jag nästan famlar efter andan; mötet med Rachel, lika trasig som beslutsam, ger filmen dess puls. Deras relation är ömsom vacker, ömsom frustrerande – aldrig tillrättalagd, alltid övertygande. Rachel är en av de där karaktärerna som stannar kvar länge efter filmens slut, påminnande om att varje människa bär på egna brottningsmatcher med ödet.

Dixieland bjuder inte bara på brutala sanningar om amerikanska samhällets skuggsidor, utan också på ögonblick av varm mänsklighet. Musiken, de tysta utväxlingarna, det knappt märkbara leendet – här får berättandet andas. Även om yxan ibland slår hårt och vissa scener tippar över i det övertydliga finns där ändå en genomgående ärlighet som förlåter det mesta.

Är det en perfekt film? Nej, och det är faktiskt befriande. För i sin imperfektion lyckas Dixieland, med stora känslor och små detaljer, att tydligt påminna oss: livet är sällan snyggt och rättvist, men hoppet om att välja det rätta – och kärleken som ibland leder oss fel men ändå bär oss – är evigt aktuellt.

Ta dig tid för Dixieland om du vill beröras och reflektera över var gränsen mellan gott och ont egentligen går. Det är en film att bära med sig – och låta sjunka in i hjärtats djupaste rum.

Du kan se filmen på Mavshack Movies