När filmens första toner rullar över bildrutan i ”Bad Boy”, sveps vi omedelbart in i ett landskap präglat av misstro och spända lojaliteter. Det är ett bekant tema på ytan – tonåring felaktigt anklagad, samhällets sneda blickar, uppror mot auktoriteter – men regissören gräver skickligt djupare. Vi får följa Alex, skolans ständiga outsidern, gestaltad med en överraskande känslighet och kraft av huvudrollsinnehavaren. Skådespeleriet känns äkta, inte sällan vibrerande av de outtalade känslor som hör hemma i just denna ålder: vreden, skammen och längtan efter försoning.

Filmens nerv – och dess största styrka – ligger i rytmen mellan de lågmälda, känslosamma scenerna och de högljudda konflikterna. Relationerna med vänner och familj är trovärdigt skildrade, stundtals nästan plågsamt nakna. Flera gånger tvingas jag stanna upp och reflektera över hur snabbt tillit kan förvandlas till misstänksamhet, och hur lätt vi dömer den vi inte förstår.

Musiken är återhållsam, men förstärker berättelsens emotionella djup. Kameran stannar ofta nära Alex ansikte, och gör oss delaktiga i varje skälvande sekund – ibland så nära att vi knappt orkar titta, men inte heller kan se bort.

”Bad Boy” undviker de mest uttrampade klichéerna, och skippar den glamorösa dekoren kring ungdomens kamp. Här finns ingen räddare i nöden, ingen magisk lösning, bara människor som försöker förstå både sig själva och varandra i en oförlåtande värld.

Det finns ögonblick då tempot haltar och vissa biroller hade förtjänat mer kärlek i manuset. Men dessa små snedsteg vägs upp av filmens ärliga anslag och de viktiga frågor den ställer: Vad gör samhället med en ung människa som redan har fått en stämpel? Vem avgör om man är en hjälte eller en skurk?

”Bad Boy” är en film för dig som söker mer än bara svartvita svar. Det här är drama när det är som mest drabbande – en resa genom skuld, identitet och den komplexa kärleken till både sig själv och andra.

Du kan se filmen på Mavshack Movies