Det finns filmer som definierar sitt medium – filmer som brinner av sådant patos att även deras tystnad skriker. Sergei Eisensteins Battleship Potemkin från 1925 är just en sådan film. En stumfilm, javisst, men fylld av rop och viskningar bortom själva dialogrutan. När jag ser besättningen på Potemkin resa sig mot sina förtryckare känner jag en urkraft vibrera, lika närvarande nu som för snart hundra år sedan.

Eisenstein visar redan här sin geniala blick för de känslor som föds mellan klipp – montagets konst är hans magiska verktyg. Den legendariska ’Odessa-trappan’-scenen förblir något av det starkaste jag sett om kollektiv rädsla, hopplöshet och kamp – barnvagnar, soldatstövlar, en folksamling i panik – varje klipp biter sig fast i hjärtat. Här finns ett slags universell sorg och vrede, iklädd makalös bildpoesi.

I berättelsens kärna glöder frågor om rättvisa och solidaritet. Genom ögon riktade mot framtiden väcker filmen tankar om hur vi, än i dag, ständigt måste välja sida när förtryck möter mod. Skådespelarna arbetar med små gester och blickar som ekar större än orden, och det är just i det ordlösa – i de samlade ansiktenas beslutsamhet – som filmens själ bor.

Battleship Potemkin är ingen lättsam aftonunderhållning, utan ett fullskaligt känslomanifest. Det är också en film att återvända till, inte bara för sin filmhistoriska tyngd, utan för sin eviga relevans. Den visar på filmens förmåga att omvandla kollektiva erfarenheter till konstnärlig kraft.

För dig som älskar drama på största allvar är Battleship Potemkin ingen kuriositet – det är grundkurs i filmkänsla. Den berör, omtumlar och lämnar oss med hjärtat bultande av revolutionens kraft. Ett mästerverk där varje bildruta bär historiens hjärtslag – och våra egna.

Du kan se filmen på Mavshack Movies