Det är inte varje dag som en historisk film vågar skala av myten och ställa människan Lincoln i centrum, men i ’Abraham Lincoln’ möts vi av just denna nakenhet. Filmen kastar oss rakt in i 1800-talets USA, ett land slitet i tu, där Douglas och tunga beslut hänger i luften likt rök ur en kamin. Redan från första bildrutan känner jag tyngden över Lincolns axlar – ett ansvar som långsamt kröker ryggen men aldrig hans moral.

Här får vi följa Lincolns resa från enkla förhållanden till det ovala rummet, men det är inte de stora orden som biter sig fast, utan de små ögonblicken: en skälvning i handen när beslut måste fattas, de tysta samtalen med en orolig fru, och blickarna i skuggorna efter förlorade barn. Skådespeleriet är dämpat men trovärdigt, och filmen lyfter allra mest när den dröjer sig kvar vid Lincolns inre konflikter – hans tvivel, sorg och glödande tro på människans värde.

Regin är varsam och stundtals poetisk, även om vissa delar drar ut på tiden och tappar fart. Men det gör också att karaktärerna får växa – mänskliga, sårbara och starka på samma gång. Filmen använder ett autentiskt bildspråk och en stämningsfull färgskala som placerar oss mitt i det historiska dramat. Musiken smyger sig fram, bär upp stämningen och ger utrymme för känslor utan att bli övertydlig.

Kanske kan man sakna ett större grepp om Lincolns politiska briljans, för här hamnar privatpersonen ibland i förgrunden på bekostnad av historiska förklaringar. Men samtidigt är det just där, i sprickorna, som filmen blir levande. ’Abraham Lincoln’ är ett drama för oss som vill komma nära och förstå – inte bara den store ledaren, utan också den sårbara människan bakom legenden.

En film som påminner oss om att historiens hjältar är lika tvetydiga, drabbade och hoppfulla som vi själva. Rekommenderas varmt till alla som söker både känslomässig resonans och förståelse för de krafter som formar vår värld.

Du kan se filmen på Mavshack Movies