Det första som slår mig när jag låter mig svepas in i ’Texas Terror’ är den ofta underskattade kraften i tystnaden. I ögonblicken när öknens vind bär på mer än tusen ord – där, mitt bland dammoln och halvtrasiga salooner, vilar filmens själ. Regissören nyttjar det klassiska westernformatet men famlar sig modigt fram till ett känslomässigt djup som känns både välbekant och nyupptäckt.

Filmberättelsen cirkulerar kring den före detta sheriffen, vår huvudperson, vars förflutna bär lika mycket på skuld som hans slitna kavaj bär på damm. Hans kamp med sitt samvete präglar hela filmen – och här bjuds vi in på en resa där mod och försoning är lika viktiga som snabba revolverdueller. Alla känslor och tvivel mejslas fram av huvudrollsinnehavarens lågmälda men intensiva spel. Vi känner med varje skälvande blick, vi hoppas vid varje tveksam knut i hans ansikte. Här är westernhjälten inte bara en symbol för styrka, utan ett pejlande hjärta.

Banditledaren gestaltar skoningslöshet med ett mänskligt stråk – något som lyfter antagonisten över svartvita schabloner. Scenerna mellan dem blir episka möten laddade med allt det ogjorda, det förlorade och det möjliga.

Visuellt blandas kontrasterna mellan ljus och skugga väl, musiken främjar närvaron av fara och melankoli. Ibland blir ’Texas Terror’ möjligen lite väl trogen sin genre – shootouten är trots allt ett återkommande inslag – men det lyfts ändå av insikten om att den största duellen utspelar sig i karaktärernas inre.

Sammantaget är detta ingen western för den som söker enkel action. Det är en film för oss som uppskattar berättelser som doftar svett, skuld och saltade tårar, där varje val driver in kilar mellan det vi var och det vi önskar bli.

En bitterljuv, känslostark resa genom moralens dammiga gränsland – och en påminnelse om att rättvisa ibland kräver mer än bara mod.

Du kan se filmen på Mavshack Movies