Det finns något mjukt skimrande över ”Sin Takes a Holiday” – en film som med lätt hand och varma blickar påminner oss om de enkla men djupa längtorna som döljer sig i vardagens skuggor. Sylvia Brenner, så lågmäld i början, bär på en längtan som är universell: viljan att bli sedd, att våga vara mer än omgivningens förväntningar. Det är just detta som gör filmen så relevant, även långt efter sin premiär 1930.

Mary Boland, i rollen som Sylvia, fångar den tunna linjen mellan osäkerhet och spirande självständighet med stor känslighet. Det är en av de där oväntade rollprestationerna som lever kvar – särskilt när hennes Sylvia långsamt men bestämt växer ut ur sin grå dräkt och återvänder från Paris som en kvinna med nyvunnen styrka. Regissören Paul L. Stein väver samman miljöer och känslosprång med elegans, och den blommiga Art Deco-miljön ger filmen en varm, drömsk atmosfär.

”Sin Takes a Holiday” är i mångt och mycket en tragikomisk betraktelse över kärlekens villkor – särskilt när den blandas med praktiska motiv och gamla vanor. Gaylord Stanton, spelad av Constance Bennett, fungerar utifrån tidens konventioner som en aning endimensionell motpol, men hans osäkerhet i hjärtefrågor bidrar också med behövd komplexitet. Visst, tempot är stundtals lite långsamt för en nutida publik, och relationerna kan kännas tillspetsade, men jag kan inte låta bli att le åt filmens frispråkighet och subtila humor.

Det är svårt att motstå ”Sin Takes a Holiday” om man, som jag, har ett svagt hjärta för filmer där karaktärerna vågar konfrontera både sig själva och dem de älskar. Berättelsen är klassisk i sin skepnad, men bär på en tidlös sanning: ibland krävs en modig semester – både från andra och från sina egna föreställningar – för att livet ska börja. Med sitt lekfulla anslag och sina eleganta toner är detta en film som, trots sin ålder, fortsätter att spegla hjärtats äventyr i all sin vackra bräcklighet.

Du kan se filmen på Mavshack Movies