Det finns berättelser som slår an en ton – som får det där lilla rummet mellan hjärtat och bröstbenet att börja vibrera. Millie är just en sådan film. Med en rörande direkthet följer vi Millies resa från småstad till den pulserande storstaden, där både möjligheter och farorna lurar runt hörnet. Skildringen av konststudentens osäkerhet och drömmande hunger känns påtagligt verklig – här finns ingen glättad yta, utan ett porträtt av skapande och tillkortakommanden fyllt av nerv, ängslan och hopp.

Regin vågar dröja sig kvar vid Millies tystnader, tveksamhet och drömmar. Kameran stannar ibland länge på färgfläckade händer eller stirrande ögon – små poetiska pauser som lyfter berättelsen. Skådespelarna (framför allt huvudrollsinnehavaren) klär av sig själva och presenterar tvivlet så naket att det ibland gör ont. Millies relation till den förväntansfulla familjen och de andra studenterna är tecknad med varsam hand, och vänskapen och spirande kärleken blir på samma gång en kraftkälla och en sårbarhet.

Film-musiken, oftast lågmält pianospel, förhöjer dramat på ett sätt som aldrig blir manipulativt, och tillsammans med den återhållna färgskalan speglar det känslan av att livet – och konsten – är lika mycket kamp som triumf.

Men Millie är kanske lite väl trygg i sin etablerade tematik om att ’våga följa sin dröm’. Det finns stunder när filmen lutar sig på invanda klyschor om konstnärligt lidande och genombrott. Jag hade önskat mig fler oväntade vändningar i handlingen. Ändå, när eftertexterna rullar, dröjer sig en känsla av mild inspiration kvar. För även om Millie återberättar en välbekant melodi, så gör den det med en ärlighet och känslighet som går rakt in i själen.

En film för dig som söker den där lågmält stora känslan av mod i vardagen – och en påminnelse om att varje bortritad skiss faktiskt är en del av vägen mot mästerverket.

/Elin Drömsk

Du kan se filmen på Mavshack Movies