Det finns ögonblick i vissa filmer där tystnaden talar, där kroppens rörelser berättar mer än tusen ord någonsin skulle kunna göra. ’Bird of Paradise’ är just en sådan film – ett känsloladdat dansdrama som för ihop två unga kvinnor på jakt efter sina sanna jag, mitt i en värld som bjuder lika mycket på strålande sol som förrädiska stormar.

Miljön, denna avlägsna dansakademi på en ö i Stilla havet, påminner mig om de platser vi ibland besöker i våra drömmar. Landskapet är hänförande och nästan overkligt, samtidigt som det kontrasterar så vackert mot den krävande vardagen dansarna måste uthärda. Här börjar Emilies resa – en resa som snabbt drar in oss i allvaret och intensiteten kring att vara ung och behöva prestera i en värld där konkurrensen är lika vass som tåspetsarna.

Det verkligt fascinerande är kemin mellan Emilie och Giselle – en vänskap som balanserar på gränsen mellan ömsesidig respekt, avund och förhoppning. Giselle, med sitt dolda mörker och lysande begåvning, blir både mentor och mysterium. Jag uppskattar särskilt att filmen låter karaktärerna andas, utvecklas och ibland ta omvägar – precis så som verkliga människor gör när livet sårar eller lockar.

Regin lyckas på ett närmast poetiskt sätt fånga de starka känslostormarna under det välpolerade yttre. Dansen är filmens verkliga hjärtslag: koreografin är både lidelsefull och rå, bilderna pulserande och ibland sprängfyllda av ren längtan. Ändå dröjer sig ibland en känsla av ouppfyllda möjligheter kvar – vissa sidoberättelser lämnas lite för öppna, och jag hade önskat mig ännu mer av filmens undersköna miljöer som metafor för karaktärernas inre resor.

’Bird of Paradise’ flyger kanske inte alltid så högt som jag hoppades, men det är en vacker, ärlig och visuellt slående film om vänskap, konstnärliga ambitioner och den ständiga jakten på att få känna sig fri. För dig som längtar efter filmupplevelser som berör på djupet och inte räds både smärta och hopp: missa inte denna pärla.

Du kan se filmen på Mavshack Movies