Det är alltid något med filmer där landskapet nästan blir en egen karaktär. I Alfred Hitchcocks ’Under Capricorn’ är det 1830-talets Australien som förser oss med både yttre och inre vidder – en plats där solen steker samvetet lika skoningslöst som den torkar ut sanden. Detta är berättelsen om Charles Adare, en brittisk aristokrat som hoppas att ny mark på andra sidan jorden också ska innebära nytt liv. Hans möte med den hemlighetsfulle Sam Flusky och den självdestruktiva Lady Henrietta är dock allt annat än en nystart; snarare slungas han rakt in i en virvelvind av passion, smärta och förnekelse.

Det som fångar mig mest i ’Under Capricorn’ är relationernas sprödhet, hur varje karaktär bär på sin egen börda av skuld och längtan. Joseph Cotten gör Flusky både hotfull och sårbar, medan Ingrid Bergmans Lady Henrietta är lika delar eterisk och trasig – som ett fint kristallglas på väg att krossas. Filmens största styrka är det långsamma, nästan hypnotiska tempot, där känslor får spira och skuggor krypa in.

Men tyvärr snubblar filmen ibland på sina egna ambitioner. De långa tagningarna som Hitchcock älskar blir ibland nästan bedövande, och stundtals saknar dramat den nerv och intensitet som verkligen får hjärtat att rusa. Atmosfären är magnifik och teman som plikt kontra önskan går igenom med styrka, men man kan ändå sakna det skarpa sting som gör att filmen dröjer sig kvar långt efteråt.

’Under Capricorn’ är i sina bästa stunder en djupdykning i mänskliga brister och hemligheter, svept i Australisk mystik och vackra miljöer. Kanske inte Hitchcocks starkaste drama – men för oss som älskar filmer som väver samman känslor och landskap till en nästan poetisk helhet, så finns det ändå mycket att hämta här.

Du kan se filmen på Mavshack Movies