Finns det ögonblick då mänsklighetens öde vilar i händerna på bara två individer? ’Diplomacy: Mannen som räddade Paris’ besvarar frågan med en intensitet som både kryper in under huden och lämnar hjärtat bultande långt efter eftertexterna rullat förbi. Vi kastas in i ett klaustrofobiskt rum där världshistoria skrivs om, i skuggan av Paris spröda silhuett och krigets skuggspel utanför fönstret.

Som Dramarösten slås jag direkt av filmens mod: att våga stanna kvar i den trånga salongen, att lita på dialogens kraft och ansiktets minsta darrning hellre än på explosioner och yttre dramatik. Skådespelarna ger oss en duell i ord, men också i mänskliga nyanser. Diplomatens envishet mot soldatens splittrade lojalitet – här finns mer psykologi än strategi, mer hjärta än list. Särskilt gestaltningen av Raoul Nordling, den svenske diplomaten, känns djup och genuin – uttrycksfull och mänsklig, med en värme som smyger sig in trots den historiska kylan.

Filmen leker skickligt med vår sympati och vårt omdöme. Kan man förlåta? Kan man trotsa order? Ibland känns det som om själva Paris står som gisslan för två människoöden, där etik och ansvar gnisslar mot varandra i varje blick och replik. Den sparsmakade musiken och det subtila ljuset bjuder oss ännu närmare dramat, utan att störa dess nakna närvaro.

Kanske kunde det stundom bli väl teatraliskt, en påminnelse om att berättelsen bottnar i ett kammarspel. Men trots detta – eller kanske tack vare det – bär filmen sitt tema med stolthet och självförtroende. Vi får inte bara följa en historielektion, utan uppleva ett inre krig lika våldsamt som det yttre.

’Diplomacy: Mannen som räddade Paris’ är en pärla för oss som älskar när dramat slår långsamt, men med stor tyngd. Den ställer frågor om mod, ansvar och det mänskliga i det omänskliga – och lämnar oss själva med hemliga kompromisser mellan hjärta och förnuft. En film att se, diskutera och bära med sig genom natten.

Du kan se filmen på Mavshack Movies