Sällan känns en film så nära som Ginger & Rosa när Sally Potters kamera smyger sig in mellan två unga flickors hjärtan. Elle Fanning och Alice Englert bär hela berättelsen på sina axlar – ett nästan ömtåligt bygge av förtroende, drömmar och svek. Samtidigt vibrerar 1960-talets London av ångest inför det politiska klimaxet, med Kalla kriget hängande som en bister ridå utanför deras barndomsrum.

Det Potter lyckas med är att skildra hur världens oroligheter silar rakt in i det privata. Ginger, så intensivt levande och oroande vacker i Fannings tolkning, blir vårt fönster till en idealism som slits sönder av vuxenvärldens svek och vänskapens förräderi. Rosa, lika mycket en idealist som Ginger, men på helt andra premisser, blir filmens behövliga motpol. Relationen mellan de två flickorna griper tag med en sådan självklar närhet att man stundtals håller andan.

Även i birollerna glänser Christina Hendricks och Annette Bening – särskilt Bening, som med små gester lyckas skapa kraftfulla kontraster mot tonårsförvirringen. Alessandro Nivola gör Gingers far både förförande och djupt vidrig, och blir en katalysator för de allvarliga prövningarna som väntar.

Musiken och det poetiska bildspråket förtätar den existentiella ångesten – ibland, kanske, på gränsen till överdramatik. Ibland saknas också tempot; en del scener stannar kvar lite för länge i sitt vemod, men kanske är det just den segheten som bäst efterliknar tonårens egen känsla av evighet.

Ginger & Rosa är en film som gör ont – som påminner oss om den sköra gränsen mellan barndom, vuxenliv och världen utanför. Den präglar, oroar och lämnar efter sig känslan av att revolutionens pris ibland bara kan mätas i brutna vänskapsband. En gripande, vackert sårig film, som stannar kvar länge efter eftertexterna.

Du kan se filmen på Mavshack Movies