Det som gör Wasteland intressant är dess mod att dra ner tempot tills hjärtat nästan stannar. Filmen är blytung i sitt fokus på isolationen och det psykologiska slitaget. Dialogen är sparsam, ibland nästan frustrerande avskalad, men också effektiv – här överlåts mycket åt din egen fantasi och erfarenhet av ensamhet. När zombierna väl dyker upp är det inte för chockens skull, utan snarare för att påminna om det ständiga hotet mot vår mänsklighet. Skräcken ligger inte i köttet, utan i tankarna.
Musiken och fotot är lågmälda – soundtracket letar sig in i nervsystemet som ett eko av huvudpersonens inre tomhet, och varje bildruta känns grådaskig och utmarvad. Regin tappar dock ibland fotfästet i sin ambition att berätta ’den stora ensamhetens’ historia; vissa scener blir utdragna, och stundtals önskar jag att konflikten fått ta mera plats. Men kanske är det också själva poängen – ödelandets monotoni, där tiden stannar och endast minnen och drömmar ger motstånd.
Wasteland är inte för den som söker adrenalinkickar eller extrovert postapokalyps. Men för dig som vill utforska den mänskliga erfarenhetens yttersta gränser i en genre som ofta glömmer bort det lilla och sköra – då kan detta vara din nästa pärla. Den lämnar mig med tanken att vår största fiende i ödemarken kanske är just tomheten inom oss själva. Jag lämnar filmen rörd, lite skakad, och med en ny respekt för tystnadens dramatik.
Du kan se filmen på Mavshack Movies
0 kommentarer