Kapten Konovalov och hans besättning må vara förebilder av mod – och visst, ryska krigsfilmer har ofta hyllat det nära nog ofattbara hjältemodet från just denna period. Här balanserar Tankers skickligt mellan att blåsa upp myten och att ge de enskilda männen ett mänskligt ansikte. Filmen vinner mycket på sitt intensiva tempo och de tekniskt välgjorda stridsscenerna, där ljudbilden och det svettiga handgemänget mellan man och maskin står i centrum. Samtidigt är det i de tysta, nästan poetiska andhämtningspauserna som Elin Drömsks hjärta slår allra hårdast: blickar som avslöjar rädsla och förtröstan, konversationer i periskopets svaga ljus, och den obönhörliga påminnelsen om att alla dessa utstuderade hjältedåd kommer med ett mänskligt pris.
Rent dramaturgiskt håller Tankers ofta ånga uppe, men ibland till priset av lite för mycket patriotisk patos. Här och var riskerar berättelsen att kantra över i det förutsägbara, som när fienden tecknas övertydligt eller när ödesmättade repliker mer känns som historielektion än verkliga människors ord. Men så stannar man ändå upp, påminns om filmskaparens respekt för sina historiska förlagor och inser att det ibland krävs tydliga linjer för att vörda verkliga bragder.
Tankers (2018) är långt ifrån en återhållsam, grå skildring – tvärtom pulserar den av färgstarka känslor under stålpansaret. Den lämnar mig inte bara med en känsla av vördnad inför vad besättningen faktiskt gjorde, utan också med en fråga om vad mod egentligen kostar. En film för dig som söker både sprakande action och eftertanke, insvept i krigsdramatikens röda stål.
Du kan se filmen på Mavshack Movies
0 kommentarer