När jag sjunker ner i biostolens mörker och möter Llewyn Davis blick för första gången, är det som att träda in i ett rum där bara minnen och förlorade chanser bor. Coen-brödernas Inside Llewyn Davis vaggar oss genom ett snötäckt Greenwich Village – och bjuder in till en resa lika vacker som den är hjärtskärande.

Oscar Isaac gestaltar Llewyn med en sällsynt råhet och närvaro. Hans tonläge bär lika mycket sorg som hopp. Det är en prestation där varje blick, suck och försiktig gitarrton känns autentisk. Ögonblicket där han sjunger på någon rökig källarklubb får tiden att stanna, som om vi själva står där på en vaggande tröskel mellan dröm och verklighet.

Musiken är filmens pulsslag. Det är omöjligt att inte beröras av soundtrackets innerlighet – både i sångens tröst och i dess smärta. Carey Mulligan, i rollen som Jean, bidrar med ett vassare, ibland desperat motstånd, och samspelet mellan henne och Llewyn ger filmen ett kärvt hjärta. John Goodman och Justin Timberlake skänker ytterligare färger till paletten, men det är Oscar Isaacs förlorade blick vi hela tiden återvänder till.

Coen-bröderna är mästare på att få svärta att glimra till av värme eller ironi. Här är tonen lågmält bitterljuv, ibland nästan ironiskt grym, men alltid ärlig mot livets ständiga förhandlingsspel mellan dröm och motgång. Kamerans kalla vinterbilder speglar de frusna känslor Llewyn bär inom sig, medan dialogerna är snabba men samtidigt genomtänkta och bär på lager av undertryckt ånger och drömmar.

Inside Llewyn Davis är på många sätt en film där känslorna får arbeta i det tysta. För någon som älskar berättelser om människor som stretar mot strömmen, samtidigt som de sörjer det som aldrig blev, är detta en film som stannar kvar länge efter eftertexterna. Det är en hyllning till våra misslyckanden, vår envishet och till den lilla lågan av hopp vi bär med oss – även när allt verkar förlorat.

Slutligen: Inside Llewyn Davis är ingen film som handlöst blåser bort sorgen, men den ger tröst åt oss som någon gång missat tåget och undrar vad som finns kvar. Det är bitterljuv realism när den är som allra vackrast.

Du kan se filmen på Mavshack Movies