När nattens tystnad faller och framtiden känns lika avlägsen som gårdagen, påminner filmkonsten oss ibland om att det vi söker kanske redan väntar därute – eller i ett annat årtal. ’Ditto’ är just en sådan sällsynt film som vågar omfamna det osannolika och vända det till något rörande trovärdigt.

Två ensamma människor, åtskilda av ett decennium men oskiljaktiga i sitt inre, möts över tidens gräns genom ett mystiskt radiomöte. Där, i skör dialog och oväntade bekännelser, får berättelsen sitt hjärta. Här finns ingen sentimental ytlighet, utan en noggrann och ömsint närläsning av själslig ensamhet och längtan efter att bli förstådd.

Skådespelarna bär filmen med värme och balans. I synnerhet huvudduon, vars subtila spel fångar både ögonblickets sårbarhet och glädje. Regin håller sig varsamt i bakgrunden, med precis lagom dos av poetisk symbolik och återhållsamhet; ett ekande tomrum eller en knapp tryckning på radion kan kännas lika brännande som ett kärleksbrev.

Musiken är lågmäld och bilderna dröjande, nästan andäktiga. Trots att ämnet lockar med fantastikens drag, förankrar ’Ditto’ historien i trovärdig vardagsrealism – en konst som många samtida dramafilmer går bet på. Det är vackert, ibland smärtsamt, och ofta märkligt trösterikt.

När eftertexterna rullar och radiosignalen tynar bort har Ditto ändå nått fram: vi är alla, innerst inne, förenade av våra drömmar om samhörighet. Det är filmens största triumf. En värmande rekommendation till dig som tror på oväntad vänskap och de band som överbryggar både rum och tid.

Du kan se filmen på Mavshack Movies