Det finns stunder när filmhistorien viskar till oss, snarare än skriker. ”The Invaders” från 1912 är en sådan viskning – en tyst men ändå laddad betraktelse av mötet mellan två världar, där de vita pionjärernas hunger efter expansion ställs mot den existentiella kampen för de inhemska stammarna. Redan i filmens första bildrutor känner jag av tidens allvar: de dammiga vidderna, den råa närvaron, och tystnaden som lägger sig som en filt över varje scen. Det är lätt att förledas av det enkla filmtekniska uttrycket, men här döljer sig en berättelse med både hjärta och svärta.

Regissörerna Thomas H. Ince och Francis Ford använder sig av avancerad bildkomposition för sin tid – öppna landskap, autentiska miljöer, masscener som vibrerar av oro och laddning. Jag imponeras särskilt av hur de med blygsamma medel gestaltar konflikter som är överraskande komplexa, även om perspektiven förstås präglas av 1910-talets begränsade förståelse för urfolkens verklighet. Här ges både pionjärer och inhemska krigare moment av mänsklighet, men med dagens ögon står deras skildring fortfarande på avstånd. Det är slående hur dramatiken bärs fram av ansiktsuttryck och kroppsspråk – ibland melodramatiskt, ofta genuint berörande, och alltid förstärkt av filmens vackra ljus- och landskapsbilder.

Det finns något sällsamt och vemodigt över ”The Invaders”. Den påminner oss om filmens förmåga att fånga ett historiskt nu, men också om dess ansvar att reflektera, snarare än förstärka, de fördomar tiden bar på. Samtidigt är detta ett oumbärligt dokument för oss som älskar filmens inneboende magi; förmågan att lyfta aktuella teman – konflikt, förlust, medmänsklighet – mot en större fond. Den är kanske inte perfekt, men ”The Invaders” känns faktiskt: ett stumt eko som dröjer sig kvar, just där känslan sitter som djupast.

— Elin Drömsk, Dramarösten

Du kan se filmen på Mavshack Movies