Det sägs att vissa berättelser aldrig tappar sitt grepp om oss, oavsett tid eller plats, och ”Pygmalion” är just ett sådant drama. Med en elegant och ibland brutalt ärlig hand behandlas här frågor som i grund och botten rör oss alla: Vem har makt att forma oss, och vem har rätten att förändra? I centrum står den oresonlige men fascinerande fonetikprofessorn Henry Higgins och den okuvliga Eliza Doolittle – två viljestarka personer lika fångade av sina roller som av varandra.

Det som gör ”Pygmalion” så tidlös är dess klarsynta skildring av klass och status, men också dess humor. Den kvicka dialogen blixtrar av intelligens; replikerna är som små dueller där känslor döljs bakom ordens skärpa. Skådespelarna bjuder på nyanser som gör även de mest skarpa utfallen värmande mänskliga, särskilt i Elizas resa från förlägenhet till självrespekt. Filmen balanserar ögonblick av subtil ömhet med bitsk satir, och låter publiken sitta med hjärtat i halsgropen när Eliza ställer frågan – vad är egentligen värdet av yttre förändring om insidan inte får följa med?

Samtidigt är ”Pygmalion” ingen enkel saga om askungelik förvandling. Här finns bister verklighet och hårda sanningar om samhällets syn på människovärde. Transformationen gör ont och skaver, men det är just i den smärtan filmen får liv. Med öga för både små gester och de stora känslorna berättar regissören om drömmar, missförstånd och viljan att bli sedd.

Visst, vissa delar känns åldrade – tidsandan lyser igenom i både attityder och dialog. Men på något märkligt vis förstärker det bara temat: hur vi fångas i våra egna inlärda roller, och hur svårt – ja, ibland omöjligt – det är att helt bryta sig fri. ”Pygmalion” berör ännu, med sin blandning av humor, svärta och sällsam värme.

Elin Drömsk, Dramarösten på dramafilmer.online

Du kan se filmen på Mavshack Movies