Det finns vissa livshistorier som pulserar av så mycket kraft och motstånd att de helt enkelt måste berättas. ”The Joe Louis Story” är en sådan film – en biografi som inte bara lyfter fram en idrottsprestation utan också de osynliga slag och prövningar som formar en människas själ. Redan från filmens första bildruta märks det: vi är inte här enbart för att se fällande knockouter i ringen, utan för att lära känna Joe Louis – pojken, mannen och den amerikanska symbolen för hopp under en bitvis mörk era i historien.

Regissörens blick är respektfull och nära. Här finns det rum för både triumf och trasighet, och dramatiken bärs lika mycket av tystnaden mellan slagen som av matchernas hetta. Skildringen av rasdiskrimineringen Joe utsätts för känns äkta och drabbar mig som åskådare med full kraft – särskilt eftersom filmen aldrig förskönar, men heller aldrig hemfaller åt sentimentalitet. Vi får möta Joe Louis som en stark men sårbar människa, och det är i de små, vardagliga ögonblicken jag känner att filmen träffar hjärtat hårdast.

Skådespelarinsatserna är medryckande och trovärdiga. Joe Louis porträtteras med en känslighet som klär av myten och ger oss människan, inte bara sportstjärnan. Musiken understryker vackert både triumfens och sorgens stunder, utan att bli överdriven. Filmen är dessutom imponerande välgjord, med en produktion som känns autentisk och tillbakadragen – som om vi bjudits in att smygtitta på historien själv.

Om jag ska önska något mer, så är det kanske en djupare inblick i relationerna kring Joe Louis. Ibland drar dramatiken iväg och lämnar birollerna något skissartade. Men trots det är ”The Joe Louis Story” en film som stannar kvar, både i tanke och känsla. Det är en lesson i mod, och ett påminnelse om att även de största hjältarna är människor fullt ut. Jag lämnar biosalongen påmind om att verklig styrka inte alltid ligger i musklerna – utan i viljan att aldrig sluta slåss, oavsett vad livet kastar mot en.

Du kan se filmen på Mavshack Movies