Att slå sig ner med John Fords ”Judge Priest” från 1934 är lite som att kliva in i en svunnen värld – en plats där rättvisa bär pipskägg och vänlig visdom får ett eget ansikte i Will Rogers underbara gestaltning. Filmen spelar på nostalgins strängar, men aldrig utan att påminna om allvaret under ytan av leenden och spirituella skämt.

Rogers, som domaren Billy Priest, är filmens klara hjärta. Hans varma, närmast farsartade närvaro håller både domstolens allvar och småstadslivets komiska absurditeter i ett ömt grepp. Det är svårt att inte dras med i hans relationsbygge med staden och dess invånare, där medkänsla och jordnära klarsynthet väger tyngre än paragrafer. Den folkliga charmen är svår att värja sig mot och Ford, med vanligt säkert handlag, smyger in mänsklighet i varje scen.

Samtidigt – ni som känner Dramarösten vet att jag också letar skuggorna i ljuset. Filmen är ett barn av sin tid, och även om hjärtat slår för tolerans och rättvisa fastnar den ibland i daterade porträtt av dåtidens sociala strukturer. Några scener skaver, men ibland är det i sprickorna ett verks sanningar syns tydligast. Som drama betraktat väger det lättare, men det är också där filmens verkliga styrka visar sig: det finns en humoristisk värme, aldrig helt okomplicerad, men sällsynt äkta.

”Judge Priest” är varken Ford eller Rogers största ögonblick på film, men i samspelet mellan godmodig humor och en önskan om försonande rättvisa finns en känsla så påtaglig att jag, trots mina reservationer, sitter kvar med ett leende och en värme inombords. Den är – och förblir – en hyllning till de stunder då vänlighet och förståelse vinner, om så bara för en dag.

Du kan se filmen på Mavshack Movies