Det är sällan en film lyckas göra själva tiden till en så påtaglig antagonist som ’Ten Minutes to Live’. Från första sekund pulserar filmen av en rå stress – och regissören placerar oss utan pardon mitt i affärsmannen Daniels plötsligt skälvande verklighet. Bara tio minuter kvar. Tio minuter att konfrontera sitt förflutna, sina ovänner – och framför allt sig själv.

Spännvidden mellan panik och förtröstan balanseras skickligt av huvudrollsinnehavaren, vars ansikte med små nyanser berättar allt om desperation, chock och krampaktigt hopp. Utan att filmen faller i det klyschiga får vi, bit för bit, se den till synes kontrollerade affärsmannen blottas: hans svek, hans rädslor och den där barnsliga drömmen om att kunna ställa allt till rätta, hur sent det än är.

Det är också i de oväntade vändningarna – en falsk väns famn, en slumpmässig gest av försoning – filmen överraskar mest. För även om tempot är ursinnigt hinner den stanna till vid de där små mänskliga ögonblicken: ett telefonsamtal till ett barn han sällan träffar, ett hastigt återseende med en gammal mentor, minnesfragment som blixtrar förbi likt livets passage rekapitulerad i expressfart.

Det kameratekniska är effektivt utan att bli överarbetat; musiken pulserar – ibland nästan övertydlig – men den lyckas ändå dra in oss i tempots hjärtslag. Dialogen, ofta fragmenterad och desperat, håller genomgående hög intensitet.

’Bar den här filmen ett bestående intryck?’ frågar jag mig efteråt. Ja, även om vissa passager känns bekanta från thrillergens tidigare mästare, är det ändå känslan av att tiden är vårt enda verkliga kapital som biter sig kvar. Och i slutet lämnas vi, precis som Daniel, att reflektera över vilka tio minuter vi själva skulle välja – och vad vi skulle göra med dem.

’ Ten Minutes to Live’ är ingen episk karaktärsstudie, men som nervkittlande, känslosam thriller där uret tickar obarmhärtigt, levererar den på sin premiss. Ett gediget hantverk med hjärta, medmänsklighet och precis lagom mycket mörker.

Du kan se filmen på Mavshack Movies