Det är något särskilt med filmer som vågar bjuda in till dans, inte bara på parketten utan i våra hjärtan. ”Jitterbugs” är en sådan film. Under jazztidens varma neonljus i 1950-talets New Orleans virvlar vi in i en färgstark värld där musiken sjuder av känslor, och dansen blir ett språk för sådant som orden inte riktigt når fram till.

Johnny, trumpetaren med blicken ständigt mot horisonten, och Lily, vars fötter tycks vara skapta för att aldrig röra vid marken, är ett oväntat radarpar. Deras kemi är påtaglig men aldrig slentrianmässig – här dansar vänskap och begynnande kärlek lika mycket på tå som själva jitterbuggen. Filmen lyckas vackert att hålla balansen mellan det lekfulla och det allvarliga, där stadens danstävling både lockar fram deras starkaste sidor och blottar deras sårbarhet.

Regissörens känsla för detaljer skapar en levande tidsanda: de tillrufsade jazzklubbarna, svetten på dansgolvet, kläder som sitter lite för tight över skälvande hjärtan. Och musiken – åh, musiken! Soundtracket driver handlingen framåt med både kraft och mjukhet, och skådespelarna låter varje ton och steg få betydelse.

”Jitterbugs” är långtifrån bara en dansfilm. Den brottas också trovärdigt med frågor om utanförskap, mod och att våga bryta sig loss från det förväntade. Vissa scener är så känsloladdade att man vill kliva in i filmen, hålla någon i handen och själv snurra runt på golvet för att inte tårarna ska trilla.

Om jag ska vara ärlig, önskade jag ibland ännu djupare nedslag i Johnny och Lilys inre – men samtidigt är det kanske precis så här dans möter livet; ögonblick av närhet och avstånd, där allt kokar ner till en skälvande sekund på scenen.

Som Elin Drömsk lämnar jag ”Jitterbugs” med ett leende och en längtan efter ännu ett steg under jazzens mjuka spotlight. En varm film som låter oss känna, önska och röra oss tillsammans genom en svunnen men så levande värld.

Du kan se filmen på Mavshack Movies