I Sagebrush Trail blir dammet och tystnaden nästan egna karaktärer – det är i de ödsliga vidderna som John Brant, spelad med sällsynt inbiten närvaro, kämpar för sin rätt att bli hörd. Som Elin Drömsk har jag alltid varit svag för filmer där ödet och karaktär trasslas samman ute på gränslandets vindpinade scener. Här möter vi en hjälte i skuggorna, förföljd av lögner men driven av en okuvlig vilja att hitta sanningen. Det är lätt att dra paralleller till både Dostojevskij och Strindberg – här balanserar man på moralens knivsegg och tystnaden mellan skottlossningarna ekar länge i hjärtat.

Regin hittar den rätta avskalade tonen, och jag uppskattar särskilt den råa energin i Brants möte med gängledaren – en sorts oväntad vänskap som påminner oss om att även de vi fruktar mest ibland kan överraska med värme. Filmen är inte utan svagheter – tempot snubblar på sina ställen och vissa biroller känns en smula platta, men mitt i allt finns en autenticitet som gör att man bryr sig. Fotot bjuder på klassiska västernbilder: det vibrerande ljuset över prärien, dammet som smeker ansiktena och slitna hattar som bär sin egen historia.

Det verkliga dramat, tycker jag, ligger i tystnaden mellan människorna: i blickarna som växer till samförstånd eller exploderar till svek. Sagebrush Trail är kanske ingen banbrytande film, men den påminner oss om att även i det mest dammiga landskapet finns en längtan efter rättvisa. Det är en film för oss som vill känna hjärtat bulta när sanningens rök sakta skingras.

Du kan se filmen på Mavshack Movies