Alfred Hitchcocks ”Jamaica Inn” från 1939 är som att kliva rakt in i en gotisk roman, där dimman aldrig riktigt lättar och varje vindpust bär med sig löften om förräderi. Här, på den ödsliga Cornwalls kust, möter vi Mary Yellan, berövad sin trygghet och kastad in i en värld av svek där havet själv verkar samverka med skurkarna. Maureen O’Hara ger Mary en imponerande blandning av sårbarhet och obändig styrka – hennes blick säger mer än replikerna och passionen känns äkta. Sir Humphrey Pengallan, odödligt porträtterad av Charles Laughton, är den typ av karaktär Hitchcock älskade: en sällsamt karismatisk, manipulativ och djupt dubbelbottnad man, vars leenden alltid tycks dölja något mer. Regin ramar skickligt in hotet; kameran smyger genom skuggiga korridorer lika lätt och spöklikt som havsdimman utanför. Samtidigt märks det att detta inte är Hitchcocks mest subtila verk – ibland går melodramen överstyr och dialogen kan svänga åt det teatrala. Men mitt i dramat finner jag ändå en känsla av uppriktighet: filmen väjer inte för moralens gråzoner, och när Marys mod sätts på prov känner jag själv de kalla vindarna vina. ”Jamaica Inn” är knappast Hitchcocks största mästerverk, men det är en stämningsladdad resa in i människans mörka längtan efter överlevnad och tillhörighet. En klassiker för alla som uppskattar filmens kraft att väcka både oro och hopp – och som gärna navigerar i moraliskt stormiga vatten.

Du kan se filmen på Mavshack Movies