Att återse ”The Little Princess” är som att öppna dörren till barndomens allra heligaste kammare – där fantasin regerar trots världens ibland oförsonliga grymhet. Alfonso Cuaróns tolkning av Frances Hodgson Burnetts klassiker vibrerar av känslomässig kraft och visuell poesi. När Sara Crewe, spelad av lysande Liesel Matthews, anländer till London med sitt öppna hjärta och inre sol, känns det som att hoppet själv kliver in i berättelsen. Filmen tar oss varsamt från Indiens soliga terrasser till London-dimman, och redan där lyfts kontraster mellan trygghet och utsatthet fram med finess.

Relationen till pappan – så innerligt nära och sedan plötsligt borta – blir filmens första sorgeslag. Här fångas barndomens brutala uppvaknande med en öm, reflekterande blick. Miss Minchin (Eleanor Bron) är mer än en karikatyr; hennes stränghet bär på spår av mänsklighet, vilket förhöjer dramat. Men det är i Saras motstånd, hennes förmåga att spinna magi ur vardagens grå skuggor, som filmen blir riktigt stor. Hennes sagoberättande är ett stilla uppror och påminner mig om varför vi så ofta söker lindring och mening genom fantasins kraft. Miljöerna – mustiga, lekfulla och ibland nästan teatrala – ger filmen en drömsk kvalitet, och Patrick Doyles melodiska musik bildar ett bultande hjärta i bakgrunden.

Det är omöjligt att inte bli berörd av Saras vänskap med Becky, en relation som flyter fram ur den djupaste empati. ”The Little Princess” undviker sockersöta lösningar och tillåter både tårar och triumfer; här finns utrymme för smärta, men framför allt för mod. Trots sin åldersgrupp vågar filmen ta oss till den plats där vi minns vad det är att ha förlorat – men också vad det är att aldrig sluta hoppas. Ett varmt, reflekterande drama som stannar kvar långt efter att eftertexterna tonat ut. Perfekt för alla som vill bli påminda om barndomens styrka och – kanske allra mest – om fantasin som vår trognaste följeslagare.

Du kan se filmen på Mavshack Movies