‘Brown of Harvard’ är som att öppna en dammig brevpress och hitta färska känslor inlagda mellan sidorna. 1926 års skildring av det mytomspunna studentlivet på Harvard erbjuder en sällsynt inblick i tidens ideal om ära, tävlingslust och hjärtats vacklande längtan. Här följer vi Tom Brown, spelad med förtjusande intensitet – trots stumfilmens krassa villkor – i hans kamp mellan rugbyplanens kollisioner och hjärtats dragningskraft.

Det som främst bär berättelsen är kontrasten mellan den stela, nästan rituella stämningen som Harvardfolk lever i och den brinnande individualismen Brown står för. Filmen tvekar inte inför att använda klassisk dramaturgi – tydliga rivaler, en solklar kärleksintrig och sportens ädla dån – men i händerna på regissören Jack Conway blir denna blandning mera än bara klichéer: den får en slags ömhet, nöts av tidens patina.

Visst, dialogen får vi söka i mellantextrutor och ibland blir reaktionerna överdrivet teatraliska, men det hör ju till epochens uttryck. Den emotionella glöden lyser ändå igenom; särskilt i de små gesterna mellan vänner och kärlekspar, där avstånd och närhet nästan känns fysiskt även över snart hundra år av celluloid.

Jag rycks med av universitetsvärldens högtidliga allvar och dras samtidigt till filmens outtalade frågor om vad det verkligen betyder att vinna – och till vilket pris. Det är en film för oss som gärna reflekterar över vänskapens och rivalitetens villkor, även om svärtan ibland bara anas som ett moln på soliga gräsmattor. ‘Brown of Harvard’ lämnar ett milt, men bestående eko; en nostalgitripp med oväntad värme och eftertanke.

Självklart rör den sig på trygg mark – ingen formmässig revolution, men en elegant återblick för den som vill känna hjärtats och äraresans puls. Kanske framför allt: en film att sjunka in i, drömma sig bakåt och fundera över vad som består, när allting till sist är förbi.

Du kan se filmen på Mavshack Movies