Det finns filmer som glider över hjärtat likt en mild vårbris – och så finns det filmer som, lite likt Paris regnvåta boulevarder, lämnar kvar spår i oss. ’The Last Time I Saw Paris’ hör till den senare kategorin. Som filmkritiker med förkärlek för de där berättelserna som vågar omfamna både förtvivlan och hopp, blev jag berörd av Charles Vidors tolkning av den amerikanske författarens resa genom minnenas landskap.

Paris är mer än bara en kuliss här. Den vibrerar av förlorad passion, och varje bro och boulevard tycks buren av de känslor som en gång var. Det är en svår konst att balansera nostalgi med ärlig självrannsakan, men manusförfattarna lyckas hålla sig precis på rätt sida av sentimentalitet. Genom genomtänkta tillbakablickar och små filmiska ögonblick – en blick, en gest, en tystnad – kan vi ana hur det förflutna fortfarande viskar till huvudpersonen (spelad med subtil ömhet av Van Johnson).

Elizabeth Taylor glöder, som alltid, och hennes gestaltning ger filmen en stark emotionell kärna. Relationen mellan karaktärerna är trovärdig, fylld av både gnistrande glädje och smygande sorg. Visst, ibland lutar filmen mot det melodramatiska – men är det inte just det vi vill ha när pirret, sorgen och längtan samsas om utrymmet i Paris natt?

Det är inte en film som förändrar genren, men den levererar exakt det löftet romantiskt drama ska infria: en påminnelse om att kärlekens betydelse ofta förstås först i förlustens skuggor. För mig är detta en vacker, smärtsamt romantisk och bitterljuvt försonande filmupplevelse som stannar kvar i hjärtat långt efter eftertexterna. Och den får mig att längta efter Paris – och kanske våga minnas mitt eget hjärtas förflutna.

Slutbetyg: 4 av 5 hjärtslag i regn.

Du kan se filmen på Mavshack Movies