Finns det någonsin ett slut på vår strävan efter värdighet, när världen rycker mattan undan våra fötter? ”Beggars in Ermine” bjuder på ett drama som inte väjer för livets skavanker. John ’Flint’ Dawsons resa från industrimagnat till utstött är en berättelse som griper tag långt in i märgen – särskilt för oss som vet hur lätt livet kan svänga, och hur bräcklig makten är.

Filmen är mer än en klassisk hämndhistoria. Här berättas om förlust, förnärmelse och kampen för upprättelse, med en värme och närhet till huvudpersonens kamp som är ovanlig för genren. Manuset håller en rak kurs mot det mänskliga, och regissörens blick vilar där den bör – på karaktärerna snarare än sensationerna.

John Dawsons styrka, även när han är som svagast, gestaltas med små men välriktade uttryck. Skådespelaren ger Flint en sårbarhet som aldrig blir sentimental, och det är i dessa ögonblick – mellan hopplöshet och beslutsamhet – som filmen får sin tyngd.

Dramat lyfts av de brokiga birollsgestalternas historier, av individernas gemensamma kamp mot systemets köld. Kameraarbetet fångar de grå bakgatornas sorg och den dovt glödande viljan i samma tagning. Musiken stöttar lågmält den växande kraften i Flints återtåg – och ibland är tystnaden lika talande som stråkarna.

Visst märks filmens ålder i vissa moment – en del dialog känns aningen tillrättalagd och moraliskt övertydlig. Men i kärnan pulserar känslan av att rätt och fel inte är så enkelt ordnade som kartan vill låta påskina.

”Beggars in Ermine” är ett drama som påminner oss om att även när vi förlorat allt, finns kraften i att resa sig. Det är smärtsamt, vackert och, vågar jag säga, djupt inspirerande. En film som talar till alla som någon gång tvivlat på sig själva – och funnit modet att slå tillbaka.

Du kan se filmen på Mavshack Movies