I ”Excess Flesh” kastas vi rakt in i en klaustrofobisk värld där kroppens och sinnets gränser suddas ut. Här berättar regissören Patrick Kennelly med skoningslös precision om Jill, en kvinna vars osäkerhet och självhat långsamt förvandlas till ett bottenlöst mörker. Filmen är som att vandra genom ett fuktigt och instängt rum där speglarna alltid visar fel – och åskådaren hålls fast i en känslomässig järnhand.

Mary Loveless gestaltar Jill med en osentimental sårbarhet som är svår att värja sig mot; vi känner tyngden av hennes ångest, ser desperationen i varje ögonkast gentemot den världsfrånvända Jennifer (Bethany Orr). Jennifer är mer idé än människa: hon är drömmen om det perfekta livet, och desto mer hotfull för Jill. När vardagen bryts ner till scener av tvångsmässigt ätande och konfrontationer, går filmen djupare och djupare ner i avgrunden. Det är obehagligt, ibland svårt att titta på – men det är i denna ofiltrerade ärlighet ”Excess Flesh” har sin styrka.

Det är en film som inte väjer för det fula, och vars psykologiska skräck ekar kvar långt efter att eftertexterna rullat. Musiken och fotografin förstärker känslan av inre isolering, och filmen ställer oss obekvämt nära en verklighet där avund och själväckel blir till livshotande sjukdomar.

Samtidigt är det lätt att önska mer från manuset. Vissa scener tappar i intensitet när symboliken blir övertydlig eller upprepas, och det finns stunder då dramatiken trampar vatten istället för att fördjupas. Men helhetsupplevelsen är ändå svår att glömma, och den träffar just där känslorna sitter som hårdast.

”Excess Flesh” är ingen bekväm film, men ibland behöver vi obekvämligheten för att förstå oss själva och andra bättre. Här erbjuds vi en obarmhärtig, insiktsfull och ytterst sorglig skildring av psykisk ohälsa – och även om det svider, är det definitivt en film du kommer att minnas.

Du kan se filmen på Mavshack Movies