Mad Ship är en film som smyger sig på, som vinden över prärien den skildrar. Drömmen – eller kanske besattheten – som får Tomas Sorensen att bygga ett skepp mitt i ett land utan hav är både vacker och smärtsam att följa. Regissören tränger sig in i den karga verkligheten 1920-talets Kanada med ett öga för det naturliga ljuset, magnifika vidder och känslans uttryck i både ansiktet och kroppsspråket. Det är tystlåtna scener där hoppet och sorgen pendlar som en tunn tråd mellan karaktärerna.

Det är omöjligt att inte känna med Tomas, vars envishet både bär och bryter honom. Skådespelarinsatserna är återhållsamma men genuina, framför allt lyckas huvudrollsinnehavaren få oss att ana Tomas djupa tomrum men också glimtar av hans outtröttliga hopp. Filmen är vacker i sin långsamhet, även om tempot ibland gör att handlingen känns något utdragen. Men det märks att Mad Ship är mindre intresserad av att underhålla än att beröra på djupet – den lyckas sällan frammana de stora känslosvallningarna, men lämnar kvar ett stilla, långsamt eko av vad det innebär att tro på något när allt verkar förlorat.

Musiken stannar diskret i bakgrunden och förstärker känslan av isolation och längtan. Och även när filmen närmar sig gränsen till det absurda – ett skepp på land! – så vinner den över mig genom sin ärliga insikt i människans förmåga att klamra sig fast vid det enda man har kvar: drömmen.

Mad Ship är för dig som uppskattar filmer där landskapet är lika mycket karaktär som människorna, och där tystnad säger mer än tusen repliker. Det är inget hjärtekrossande mästerverk, men det är en varsam, poetisk meditation över förlust och hopp. Och ja, ibland behöver vi helt enkelt påminnas om den lilla galenskap som finns i alla våra drömmar.

Du kan se filmen på Mavshack Movies