Redan från första bildrutan kastas vi som tittare rakt in i en värld där bergen tornar upp sig som urtidsgiganter och där färgerna nästan pulserar av känslor. ”Black Narcissus” är ett drama som fångar det sublimas kraft och den mänskliga bräckligheten på ett sätt som etsar sig fast i både ögon och hjärta.

Det är lätt att trollbindas av filmens visuella komposition; varje scen är genomarbetad i detalj, och tillsammans med den nästan andäktiga musiken känns det som att klostret i Himalaya vilar i en dröm – samtidigt tryggt och utmanande. Det mest berörande finns dock i karaktärernas inre kamp. Nunnorna, skickade till denna avlägsna och otillgängliga plats, tvingas snart konfrontera sig själva. Den inre och yttre isolationen är påtaglig, och de motsättningar som väcks mellan tro, plikt och lockelsen av det förbjudna känns både äkta och smärtsamma.

Filmen vågar ställa svåra frågor om identitet och självuppoffring utan att ge enkla svar. Det finns ett poetiskt vemod, särskilt i huvudrollsinnehavarnas blickar när Himalayas vind blåser genom de öppna gångarna. Trots de storslagna vyerna är Black Narcissus en djupdykning i det lilla: en darrande hand på en fönsterkarm, en tveksam viskning i nattmörkret. Här finns ingen sentimentalitet – bara ren och hudnära mänsklighet.

Regins handlag känns ömsint men aldrig undflyende, och skådespelarna – särskilt kvinnorna i huvudrollerna – förmedlar varje skiftning i längtan och föreställning med en intensitet som gränsar till det plågsamma. Ibland önskar jag nästan att filmen vågade stanna kvar lite längre i de små ögonblicken, men helhetsintrycket är ändå så starkt att det är förlåtligt.

”Black Narcissus” är en film att se om du vill förstå vad drama verkligen handlar om: människans eviga kamp mellan det trygga och det förbjudna, insvept i en färgrik slöja av mystik och andlig sökande. Jag lämnas med en känsla av vemodig beundran – och en nyfikenhet på mina egna gränser.

Du kan se filmen på Mavshack Movies