Det är något särskilt med hästfilmer. Oavsett om de rider fram på vinden över öppna vidder eller utkämpas i smutsiga stallgångar så väcker de ofta samma känsla av längtan, frihet och tillhörighet. I ’Til siste hinder’, regisserad av Anders Øvergaard, finns just dessa kvaliteter invävda i en nordnorsk familjevärld som känns både äkta och välbekant, även för oss som aldrig suttit till häst.

Filmen följer Saara, en ung tjej vars motvilliga uppbrott från stadslivet för henne långt norrut till ett klippigt och kargt landskap. Där, i byn där inget är som hemma, står ensamheten som starkast – tills hästarna och de nya vänskaperna sakta men säkert öppnar dörren till hennes hjärta. Filmen ger en inkännande bild av Saaras trevande steg mot tillhörighet, och låter oss följa hur modet byggs upp – inte bara i hoppningens flyktiga ögonblick, utan också i de små vardagsvalen.

Som dramatisk berättelse är filmen försiktig och ibland lite väl förutsägbar, men den unga huvudrollsinnehavaren bär sitt ansvar med trovärdig nerv. Det är ingen djupdykning ner i själsliga stormar, men det är heller inte meningen – ’Til siste hinder’ talar direkt till hjärtat, till familjen och framför allt till den som någon gång känt sig lite utanför.

Vackra fjällvyer får samsas med närbilder på skrapade knän och viskande hästmular. Musiken är pålitligt stämningsfull, och dialogen varm, även om den ibland drar mer åt det enkla och pedagogiska än det litterära. Regin vågar lita på sin historia, och slutakten – där tävlingen blir en metafor för allt Saara kämpat med – är snyggt ihopvävd med filmens känslosamma båge.

’Til siste hinder’ lämnar kanske inga brännande frågor efter sig, men den påminner oss om att de där stora hindren sällan är ensamma – och att hoppet, om än ibland på vingliga ben, alltid kan ta oss en bit längre. En pålitlig, varm och inspirerande filmupplevelse för både unga och vuxna. Elin Drömsk, Dramarösten

Du kan se filmen på Mavshack Movies