Det är något djupt mänskligt i mötet mellan kärlek och förlust, och Frank Borzages filmatisering av ’A Farewell to Arms’ bär detta med en närmast smärtsam ömhet. Filmen bygger på Hemingways roman, men framför allt vilar den på samspelet mellan Gary Cooper och Helen Hayes som Frederic Henry och Catherine Barkley – två själar som famlar efter mening och närhet i skuggan av krigets mördande vansinne.

Borzage låter inte tiden gå förlorad på krigets brutalitet – istället fokuserar han skickligt på känslornas inre landskap. Det finns en poetisk dimma över bildspråket, nästan drömsk i sitt sätt att rama in parets kärlek mot den obarmhärtiga världen utanför. Kanske tänker jag ibland: är det för stiliserat, för polerat för att kännas verkligt? Ändå är det just den här stämningen som bjuder in till dramat och låter filmens hjärta klappa högt.

Gary Cooper spelar med lågmäld styrka, återhållen men ändå sårbar – hans desperation när världen hotar att slita Catherine ifrån honom känns ända ut i fingerspetsarna. Helen Hayes är lika finstämd: varje blick, varje röstnyans säger mer än ord. Det är deras samspel som lyfter berättelsen över det sentimentala.

Musiken är svepande och bär känslorna utan att bli för tung. Vissa gånger fastnar filmen i melodramens fålla, men där finns alltid ögonblick av ren, naken känsla – syner av bomber i fjärran, två händer som söker varandra i mörkret.

’A Farewell to Arms’ är kanske inte den mest moderna tolkningen av kärlek i krig, men den sår ändå frön av autenticitet och lidelse i sina bästa stunder. Jag lämnar filmen med ett stilla hjärta, med en påminnelse om att kärleken – oavsett tid och plats – alltid är värd att kämpa för. Och det är, i Borzages händer, tidlöst.

Du kan se filmen på Mavshack Movies