Alan Partridge: Alpha Papa är något av en märklig pärla i den brittiska komeditraditionen. Här återvänder Steve Coogan till rollen han gjort odödlig – den pinsamma, ängsliga och storhetsvansinniga Alan Partridge, nu placerad mitt i en gisslansituation vars största hot är hans egen självbild.

Som Dramarösten söker jag ofta filmer som kräver en näsduk och erbjuder katharsis, men det vore lätt att glömma kraften i komedi när den blottlägger våra svagheter och fåfängor. Alpha Papa gör just det – spräcker ytspänningen med träffsäker satir och låter oss skratta åt människans mest absurda drag.

Coogan bjuder på sin kanske renaste Partridge-tolkning hittills: han är varken en hjälte eller en skurk, utan någonstans mitt emellan – löjeväckande, men alltid smärtsamt mänsklig. Regin (Declan Lowney) fångar det brittiska småstadslivet med kärleksfull precision och den underliggande nervositeten när samhällets trygghetskuriosa ställs på ända. Musiken, radiosnacket, den till synes banala vardagen – allt byggs skickligt upp till en sorts känslomässig katastrofkomedi.

Det vore fel att kalla Alan Partridge: Alpha Papa ett känslodrama i traditionell bemärkelse, men filmen gläntar på samma dörr: den som leder till våra pinsammaste självrannsakanden. För den som vill ha finstilt, brittisk humor – där varje blick, varje trevande paus betyder allt – är detta ett måste. Men ännu viktigare: filmen påminner oss försiktigt men tydligt om att även våra minsta snedsteg och sämsta sidor är värda att lyssnas till. Skratten svider, men de bär på en ovanlig ömhet.

En liten varning: den som söker dramatik av mer hjärtskärande snitt lär lämnas oberörd här. Men för oss som ibland behöver skratta åt våra mänskliga brister, är Alpha Papa lika befriande som ett gott skratt i en fullsatt biosalong.

Du kan se filmen på Mavshack Movies