Det är något särskilt med 1950-talets komedier: de skimrar av optimism, lättsamhet och en mjuk ironi, samtidigt som de ibland bär på en oväntad klokhet mellan de romantiska turerna. Charles Walters ”Three Guys Named Mike” är inget undantag. Mitt bland repiga vinylskivor och pärlemorskimrande uniformer följer vi Marcy, spelad av Jane Wyman med en blandning av värme, självdistans och ett stänk av söt förväntan över vad livet kan bjuda.

Här möter vi tre förföriskt olika män med samma namn, en slags romantisk lek med identiteter och möjligheter: Van Johnson lyser upp rutan som flygande skämtare, Barry Sullivan levererar den världsvane elegansen och Howard Keel smugglar in sitt lite nördiga, men varma hjärta. Var och en får plats och andrum i berättelsen – men det är faktiskt Marcy vi lär känna allra bäst. Hennes äventyr bland molnen handlar egentligen lika mycket om livslust och självständighet som om kärlek.

Det är ovanligt för tiden att låta en kvinna stå i centrum, inte bara som kärleksobjekt, utan som en nyfiken, självsäker person redo att välja sitt eget öde. Även om filmen aldrig riktigt skakar av sig 50-talets gulliga filter – flirtiga repliker, tidstypiskt blanka miljöer och ett ibland lite för förutsägbart manus – finns där en ärlig vilja att visa på kvinnans nya möjligheter.

Three Guys Named Mike är inte gripande i egentlig mening, men den charmar och underhåller – med ett leende, några rappa repliker och den där känslan av att hela världen ligger öppen, bara man vågar resa sig och kliva ombord. Jane Wyman bär filmen som Marcy: med glädje, humor och en smula drömmande realism. Det är kanske inte ett stort drama, men det är en film som får själen att ta en liten, hoppfull svängom.

Du kan se filmen på Mavshack Movies