Matematiken har sällan känts så mänsklig som i ”An Invisible Sign” – en film som låter sifferpussel och känslor gå hand i hand på ett lite trevande men uppriktigt sätt. Jessica Alba iklär sig rollen som den tillbakadragna Mona Gray, en ung kvinna vars barndom svärtats av hennes fars sjukdom. Hon söker sin trygghet i siffrornas värld, där logiken ger ordning åt ett annars kaotiskt inre.

Det som bär filmen är dess lågmälda vilja att utforska sorg, udda personlighet och återupptäckten av livet. Alba spelar Mona med stillsam sårbarhet – ibland på gränsen till att bli för introvert för att riktigt nå ut till publiken, men hon har glimtar av ömhet som stannar kvar efter att eftertexterna rullat klart. Regissören Marilyn Agrelo har en fin känsla för de små detaljerna: ett blygt leende, ett nervöst handgrepp om ett krittal, barnens nyfikna blickar i klassrummet.

Filmen vill mycket – den tar sig an teman som mental hälsa, ensamhet och modet att släppa taget om det förflutna. Här märks både styrkor och svagheter. Vissa scener når till hjärtat med oväntad kraft, andra känns något konstruerade eller sentimentala. Det finns ett visst mått av magisk realism i Monas vardag som kan upplevas som både charmigt och smått förvirrande. Men just i mötet mellan barnens direkta frågor och Monas egen kamp hittar filmen sin värme och sitt hjärta.

”An Invisible Sign” hör inte till de stora dramaepikerna, men som ett lågmält porträtt av en människa i uppbrott lyckas den ofta överraska med sin ärlighet. Matematikens kraft som läkande kraft är kanske en aning idealiserad, men i den här världen är det ändå vackert att tro på talens tröst och på möjligheten att hitta livsglädje där man minst anar det. För den som söker en känslostark, försiktig och lite ovanlig dramafilm är detta en film att ge en chans – gärna med hjärtat öppet för både felsteg och fina ögonblick.

Du kan se filmen på Mavshack Movies