Det som först fascinerar är den lågmälda men tryckande tonen. I mötet mellan huvudperson och omgivning pulserar en ständig spänning; vi känner av irritationerna, sprickorna i fasaden, det osynliga men påtagliga avståndet till andra människor. Filmens fotografi är tätt och klaustrofobiskt – färgskalan falnar, rummen sluter sig omkring Brett, och vi bjuds in i hans skuggrike.
Skådespelarinsatserna är starka och nyanserade. Brett gestaltas med en obeveklig ärlighet; hans ideologi blottläggs lager för lager, ibland skrämmande tunn och ibland förvånansvärt sårbar. När han till sist tvingas konfrontera sig själv och sin plats i ett förändrat samhälle, känns dramat äkta, ibland påträngande nära.
”Misogynist” ställer sina frågor utan att ge enkla svar. Filmen ifrågasätter på allvar det självbedrägeri som kan prägla en individ – hur historier vi berättar för oss själva kan bli förvridna, livsfarliga filter för hur vi möter omvärlden. Vissa scener är plågsamt påtagliga, ibland undrar jag om filmen dröjer sig kvar för länge i mörkret, men samtidigt är det just denna konsekvens som gör filmens budskap så svårt att värja sig mot.
Det här är ingen film för den rastlöse. ”Misogynist” går i klinch med sina teman och tittaren får själv bearbeta det obehag som väcks. Men för den som söker efter drama som inte väjer för att spegla de mest svårgripbara konflikterna i vår samtid, så är detta ett verk som inte lämnar en oberörd.
Med känslighet och eftertanke konstaterar jag som Elin Drömsk: ”Misogynist” är en film som både utmanar och engagerar – en obarmhärtig självreflektion över värderingar man helst vill tro hör hemma i det förgångna, men som visar sig vara smärtsamt aktuella.
Du kan se filmen på Mavshack Movies
0 kommentarer